Konsten att överleva lärde jag mig när jag var sju
Jag var den enda vän jag hade, likadant då som nu.
Å när jag skapade mig min drömvärld, i mitt rum, hördes röster där ner ifrån fulla av hat och hot.
Min mammas gnat, min pappas arrogans, som om jag inte fanns.

Vem ser ett barn med ambitioner, när han tycks trög och stum.
När hans föräldrar ser en främlig, ointresant och dum.
Vem ser ett barn som låser in sig, som blir sjuk av allt väsen där utanför.
Tror att han bara stör.
Som aldrig ber om nått för egen del, bara tror han gör fel.

När jag var tio flydde min far, utan ett ord till dom som blev kvar.
Han hade visat klart att jag inte dög, jag var en mes och troligen bög.
Jag trodde han sorti skulle dra mig och min mor närmre varandra.
Hon fick ett samtal redan då samma kväll.
Sen blev hon var mans egendom, och hennes säng stod aldrig tom.
Jag stängde dörren och ögonen, men jag fick höra samma gamla ljud igen.

Jag tog den breda enkla vägen, utan att känna skam.
Med min talang och med min hunger tog jag alltid fram.
Vem ser ett barn utan vapen.
Utan värn står han kvar alltid sist i kön, likgiltighet hans lön.
Mina triumfer fick hon aldrig se
Varför skulle jag be.

Vem ser ett barn som inte orkar slita sig loss till slut.
Det var min tro, min heta önskan, att det var vägen ut.
Känner hon aldrig nånsin saknad eller sorg
Känner hon att det finns ett band, bara nån gång ibland.
Jag skulle aldrig våga ringa hem
Tänk om hon säger:
Vem?